Candy (2006)

Originaltitel: Candy
AUSTRALIEN / FÄRG / 108 min

Regisserad av Neil Armfield
Skriven av Luke Davies (novell) och Neil Armfield (skribent)
Medverkande: Abbie Cornish, Heath Ledger, Geoffrey Rush, Tom Budge, Roberto Meza-Mont, Tony Martin m.fl.

FÖRST AV ALLT vill jag hälsa på er alla som fortfarande väljer att snegla in den här sajten för jämnan, ni är värda er vikt i guld (eller diamant eller vadsomhelst). Movie Burger är som en person som håller på att drunkna och ni är de modiga rackarna som faktiskt simmar ner, letar upp oss och försöker dra upp oss till ytan. Ni räddar liv. Hursomhelst är det skönt att vara tillbaka.

Såhär till hösten passar en film som Candy, en film som utspelar sig i höstväder och innehåller all den föraning och vemod som hösten ibland hyser. Filmen handlar om Candy (Cornish), som titeln anspelar på, och Dan (Ledger). Candy och Dan är hopplöst förälskade i varandra. Vart de än går, är de alltid sida vid sida. Något som däremot skiljer Candy och Dan från mängden, är att de både två är narkomaner. Sida vid sida, injicerar de narkotika och hittar vägar för att skaffa pengar. Allra mest vandrar de tillsammans i en rörig värld, till stor del beroende på deras röriga inre, med en enda utgångspunkt, egentligen: knark.

Handlingen är inte ett komplext mästerverk, utan håller sig egentligen på en ganska simpel nivå. Dock ej menat som något negativt, enkelheten i en handling lämnar utrymme åt mer, i min mening, viktigare saker i en film: känslor, stämning och skådespel. Filmen är en vacker, men ganska explicit, historia om en kärlek byggd på verklighetsflykter och deras inre kamp ut ur den. Dan, en misslyckad poet, som vänt sig till narkotika för att inte deppa ihop, och Candy, en konstnär som faller för Dan, är såpass förälskade, att inget kan dra dem från varandra. Ändå förstår dem själva, att de två ihop är giftiga tillsammans. Deras destruktiva läggningar gaddar ihop sig och skapar enbart ett tumult, som de två hatar att älska och älskar att hata.

Först kände jag vibbar av en typisk film, som kallas "bra" och "mästerlig" för att den använder grova scener och hemska bilder. Icke. Faktiskt kröp filmen ganska stillsamt fram i dagsljuset och inte alltför många har sett den. Dock skulle filmen bli platt, om det inte hade varit så vackra bilder och ett såpass vackert porträtt av både Cornish och Ledger, främst sistnämnde. Ledger upphör aldrig att förvåna, i sina filmer. Även om Ledger ofta kör samma stil, så är det något som är öppet, uppfriskande och nytt, i hans rolltolkningar. Det blir alltid trist att se Ledger spela en karaktär, för han utför den oftast med sådan mänsklig finess, att det sällan blir över gränsen (bortse från The Joker, den karaktären var ju helt utan gränser).

Tyvärr känns det som att regissören Armfield ibland låter filmen gå på tomgång. Filmens tempo kan svalna av, men när det stannar upp och man börjar titta på klockan, då går inte ruljangsen som den ska. Det är det lilla negativa med filmen (plus att jag tyvärr inte helt går på Cornishs skådespel, när hon ska brusa upp och bli arg). Annars har filmen en underbar början och ett gripande slut, som förtjänar att ses. Med en sån bra start och slutkläm, känns det fel att börja hacka på småsaker. Det är en fin och ovanlig, vacker och grov skildring av ett par som inte klarar sig med varandra och inte klarar sig utan varandra, heller. 3½/5

Nói albínói (2003)

Originaltitel: Nói albínói
ISLAND / FÄRG / 89 min

Regisserad av Dagur Kári
Skriven av Dagur Kári
Skådespelare: Tómas Lemarquis, Þröstur Leó Gunnarsson, Elín Hansdóttir, Anna Friðriksdóttir, Hjalti Rögnvaldsson, Pétur Einarsson, Kjartan Bjargmundsson m.fl.

ISLÄNDSK KULTUR har sedan 80-talet bara blivit internationellt större och större. Det var när punken flyttade in i Reykjavik som band som The Sugarcubes fick chansen att ge de engelska topplistorna lite konkurrens. Trots landets klena antal invånare har Island kulturellt bara växt sedan dess. Fast än vi andra nordiska länders befolkningar är så pass mycket större har vi inte en suck när det gäller sådant som musikaliskt inflytande. Vi har inga artister som Björk och inga band som Sigur Rós. Detsamma gäller kanske inte film då Danmark kan kraxa med Lars von Trier, Finland med Aki Kaurismäki och vi svenskar med, ifall vi nu utesluter alla våra gamla legender, filmfolk som Roy Andersson. Island har väl egentligen inga sådana här stora namn över huvud taget, men ändå så har de sedan Hrafn Gunnlaugsson kultfilm Korpen flyger inte varit ute ur leken. På senare år har regissörer som Baltasar Kormákur, någorlunda mer okända Ragnar Bragason och den betydligt mer välkända Fridrik Thor Fridriksson sopat banan för nordisk kvalitetsfilm. För nybörjaren sammanfattas isländsk film lättast med snö, inälvsmat och klubbliv. Kanske har de ingenting mer att visa upp. Ett annat kännetecken är islänningarnas konstnärliga ambitioner. Jag vet inte när jag själv fick upp pulsen för isländsk film - det kom nog suggestivt efter att jag sett Korpen flyger - men ett bidragande namn till fortsatt intresse lär ha varit Dagur Kári, som just nu av de flesta kritiker räknas som den kanske intressantaste av de alla.

Dagur Kári första långfilm kom så sent som 2003. Den röjde stort i filmkretsar och hette Nói Albinói efter filmens bleka och moraliskt tveksamme huvudperson Nói. Han är en snäll anti-hjälte som kanske inte får det utrymme och uppmärksamhet han behöver för att riktigt spela ut sin roll. Hade han levt i en storstad hade han kanske blivit en stökig bråkstake, men där han bor kallas han snarare för byfåne. Som tittare tycker man genast väldigt mycket om Nói, även fast han skolkar och inte tar hand om sina vänner på det viset han kanske borde. Han är en lösdrivare till ungdom som aldrig kommer att få någonting gjort, men han är också en första klassens livsnjutare som tar dagen som den kommer. Några förebilder till föräldrar har han inte mycket av, han bor hos sin pensionerade mamma och får inte heller särskilt tungt stöd hos sin ofta onyktra men trots det rätt charmiga pappa (det finns en bra scen där han sjunger Elvis Presleys In the Ghetto). Nói gestaltas av Tómas Lemarquis som nästan var 10 år äldre än Nói ska föreställa (dvs. 17 år) när filmen spelades in, men han gör ett sällan överträffat porträtt av den figur som filmen inte skulle vara sig lik utan. Han gör, tillsammans med den exotiska miljön och den i övrigt väldigt coola atmosfären, den här filmen till ingenting annat än isländsk kult. Det låter kanske inte mycket för världen. Men det är det!

DEN BILDVÄRLD vi här kommer till är något över det naturliga. Det finns ingenting i Nói albinói som tenderar till att bli onaturligt egentligen, men samtidigt så befinner sig väl alltid isländsk film i allmänhet och den här filmen i synnerhet i någon sorts drömvärld där allt är möjligt. Detta tror jag i alla fall i det här fallet beror mycket på ljussättningen som framhäver många ljusa och färgstarka bilder; men också snön framhäver ett blekt foto som för tankarna till en annan värld. Karaktärerna är också ofta typiska för det här landets och den här regissörens filmer. Det är kort och gott idioter som drömmer. De behöver inte nödvändigtvis vara dumma, men antingen det eller likgiltiga och sega; ibland är de till och med inne i någon sorts besvärligt pubertet. Jag har förvisso inte sett så väldigt många filmer från Island, men de jag sett har allihopa stämt in bra i dessa beskrivningar. Det känns inte helt fel att tala om en isländsk ny våg. Där är Dagur Karí landets egna lilla Godard. Men jag skulle ändå vilja tillägga att jag oftare kommer att tänka på den brittiska 60-tals andan än den franska. Lindsay Andersons mest berömda filmer O Lucky Man! och framförallt If... åsyftas.

Ännu bättre funkar liknelsen gentemot Dagur Karís andra film, Dark Horse, en komedi han gjorde i Danmark som inte är särskilt mycket sämre än Nói albinói. Vad han just nu har norpat åt sig är den kanske just nu intressantaste skådespelaren i Hollywood - Paul Dano (hans insats i There Will Be Blood är helt enkelt outstanding) - till hans amerikanska debut The Good Heart. Kombinationen kan ju sällan resultera i ett misslyckande men kan väl inte heller resultera i en film lika nostalgisk och minimalistiskt storslagen som Nói albinói. Å andra sidan, det är inte svårt att förstå att filmen hur den lyckades bli ett sådant mästerverk när man ser ut över det isländska landskapet så som det filmas här och lyssnar på Slowblows charmigt oemotståndliga vispop.

····

In Bruges (2008)

Originaltitel: In Bruges
STORBRITANNIEN / FÄRG / 107 min

Regisserad av Martin McDonagh
Skriven av Martin McDonagh
Medverkande: Colin Farrell, Brendan Gleeson, Ralph Fiennes, Clémence Poésy, Jérémie Renier, Thekla Reuten och Jordan Prentice

"After I killed him, I dropped the gun in the Thames, washed the residue off me hands in the bathroom of a Burger King, and walked home to await instructions. Shortly thereafter the instructions came through: 'Get the fuck out of London, you dumb fucks. Get to Bruges.' I didn't even know where Bruges fucking was.

It's in Belgium."

HAR SETT DE förut. Ray (Colin Farrell) och Ken (Brendan Gleeson) är det där omaka gangsterparet. Den förste är purken, lättretad och snabb i käften. Den andre är tolerant, övervakande och intresserad av kultur. Gemensamt är att de dödar för pengar utan något tjafs. När vi för första gången får se våra hjältar, i den här filmen som av någon underlig anledning inte gick upp på svensk bio (trots att den mycket väl hade kunnat fånga en rätt så stor publik), befinner de sig för första gången i deras liv i den lilla belgiska staden Brygge (Bruges på engelska, därav titeln). Ken njuter av att ha fått komma ditt och ta det lugnt då det faktiskt kan vara ganska ansträngande att vara en "hit man" det också. Ray däremot hatar Brygge och allt staden står för; han är en usel resepartner. Naturligtvis är detta omaka gangsterpar i grund och botten fästa vid varandra och när det kommer till kritan så skulle de inte ha några svårigheter att offra sig för varandra, ifall det verkligen gällde allvar. Fast det kanske mer för att de tycker att deras egna liv är så kassa än för att de verkligen bryr sig. Hur som helst; även om vi har det vanliga upplägget så är det som sker med historiens hjältar faktiskt inte någonting vi sett förr. Allt dravel mellan karaktärerna, historiens detaljer, överraskningsmomenten och flera briljanta scener gör det här till någonting väldigt eget.

Till handling och attityd har In Bruges uppenbart många likheter med Quentin Tarantinos filmer, vilket jag förstås inte är först att nämna. I synnerhet liknar den Pulp Fiction även om den inte alls är lika virrigt uppbyggd. En ännu mera omedelbar liknelse verkar dock vara Guy Richie, vars filmer naturligtvis är en direkt följd av Tarantinos. Dels är det här en uppenbart brittisk film, om inte annat så märks det på humorn och dialekterna. Men händelseförloppet är också oförutsägbart och rent av orimligt (men ändå inte overkligt) på ett sätt som bara en film som Lock, Stock & Two Smoking Barrels kan vara. Den stora skillnaden är att här har vi ändå någonting så städat och välordnat som en småstadsidyll. De flesta av rollerna talar om platsen som om det vore en magisk sagohåla som man bör behandla med stor respekt och inte på det viset man skulle kunna förvänta sig från hänsynslösa lönnmördare. De är definitivt inte hänsynslösa, utan de beter sig snarare som om deras arbete vore vilket kneg som helst. Moral och drömmar är någonting som är ovanligt nära i dessa filmgangsters tankar. Särskilt filosofiskt blir det dock aldrig. I en av filmens bästa scener - en i vilken vi ser Ray på en parkbänk - så öppnas filmens mest nytänkande tankeexperimenten upp. Man chockeras genast av scenens absurda vändpunkt.

OCH DET ÄR INTE ENDA gången som vi får uppleva en vändpunkt. Att kalla In Bruges förutsebar utöver den elementära grundstoryn vore nog att ljuga. Enda fram till den både överraskande, spännande, roliga och rent av galna finalen spinns vi runt varv efter varv, delvis p.g.a. handlingsförloppet men framförallt tack vare karaktärernas spontanitet. Här dyker Ralph Fiennes upp som mannen som ger order; en aggressiv britt som förstås är snabb i käften. Vidare rymmer filmen en romans, en dvärg och en skinhead som också han är av den argsinta typen. Desto mer jag går in på detaljer desto mer uppenbart blir det att det här är en film helt i Guy Richies fotspår. Men det blir kanske också mer och mer uppenbart att det finns någonting farsartat över det hela och just det är väl den baksidan som finns när en film är så mycket av en parodi på den brittiska traditionen, dess brutala spontanitet, dess närhet till våld och svordomar men också dess socialrealistiska ådror. Det går inte att ta på allvar, vilket å andra sidan inte alls är meningen. Detta är med all säkerhet en komedi. Men för att uppnå en lyckad komedi så måste även komiken kunna tas på allvar. När skådespelare springer runt och fnittrar och verkar underhålla sig själva mer än de är ute efter att tillge skratt till publiken vet man att man beskådar en fars. Ingenting ont om farser, men de är kortvariga på ett helt annat sätt än den "vanliga komedifilmen", och In Bruges ger intrycket av att den har en ambition att stanna kvar i tittarnas hjärnor efter filmens slut. In Bruges är precis som Pulp Fiction och Lock, Stock & Two Smoking Barrels skapad för att bli en sådan där film som nördarna sitter och ser om igen och igen, men kommer nog inte lyckas med den bragden i längden. Om ett år är den dessvärre glömd. Vidare är det förstås inte så att någon springer runt och fnittrar i den här filmen. Absolut inte. Men karaktärer som Ray och den där dvärgen som tidigare nämndes i förbifarten är exempel på en liknande typ av farsartade karaktärer. De svär och snackar snabbt och spirituellt som ena riktigt machotyper. Inget ont om det egentligen, men här genomförs det på det där överdrivna, ja, farsartade sättet - som om de vore med i typ Trångt i kistan. Det är kanske inte kul, det är kanske ganska coolt, men det känns oavsett vilket inte särskilt äkta. In Bruges är trots allt en seriös film. Det märks på den ibland lite allvarligt laddade storyn och den sympatiska människorna som gömmer sig inom de olika sorternas lönnmördare vi träffar.

Men visst kan det kännas gnälligt att klaga på hur genomförandet jämfört med ambitionerna förhållit sig till varandra. Visst kan det kännas grymt gnälligt att säga att de inte karaktärerna lyckas vara coola när det är just det som de lyckas vara - fast kanske inte så som de skulle kunnat. Framförallt känns det dumt att låta lite som att någonting var fel med humorn. Jo, kanske, men jag tyckte den var kul, mycket på grund av den oberäkneliga handlingen. Kvaliteterna är alltså på topp. Det är inte det mästerverket det hade kunnat bli. Den innehåller flera riktigt bra och t.o.m. rätt så episka scener. Jag skrattar förnöjt och sover gott på kvällen. Så mycket behövs egentligen inte säga utan att den här rullen är ett tips och jag inte kan förstå varken varför jag skrivit såhär mycket om den eller varför du som läst tagit dig enda hit. Det är väl bara att se filmen?

···½

Baksmällan (2009)

Originaltitel: The Hangover
USA OCH TYSKLAND / FÄRG / 100 min

Regisserad av Todd Phillips
Skriven av Jon Lucas och Scott Moore
Medverkande: Bradley Cooper, Ed Helms,
Zach Galifianakis, Justin Bartha, Heather Graham, Sasha Barrese m.fl.

INNEBÖRDEN ATT VARA EN CINEAST har för mig varit ganska suddig ibland. Bland diverse förhandsvisningar och recensioner tycker jag mig finna att där finns en hel del lögnhalsar. Nu är det givetvis inte rätt av mig att peka ut någon som en lögnhals, men det märks ganska tydligt i såväl recension som i ett vanligt samtal vad en person verkligen tycker om en film. Jag upplever ofta att flera filmintresserade ibland vill vara så kulturella som möjligt, vilket är en väldigt bra sak. Det som är dåligt med det är att det ibland medför att man inte kan säga vad man tycker om en film, eftersom "alla andra filmrecensenter älskar den" och "den är ett erkänt mästerverk." Jag kan själv känna av det på mig själv ibland, att jag kanske säger lite väl om en film en vad den faktiskt är. Med tiden har jag insett att en film kanske kräver en extra titt. Jag har även lärt mig att det är de som erkänner klassikerna som mästerverk som hörs, men det är långt ifrån alla som tycker likadant. Vart vill jag då komma?

I vissa kretsar, där man ska vara så mycket finsmakare som helst, får man inte tycka om filmer som Anchorman: The Legend of Ron Burgundy (2004). Det anses vara en rätt lam och omogen humor som mest förlöjligar de teman som filmen vidrör. Man måste däremot älska och inse det stora i svårsmälta, franska konstfilmer utan dialog, helt i svartvitt och med metaforer som ser ut att ha dykt upp i en dålig dröm efter häftigt alkoholintag. Eftersom jag allt mindre valt att forma mig utefter vad andra tycker kan jag helhjärtat säga att jag älskar sådana komedier av den här typen. Namn som Steve Carrell, Will Ferrell, Judd Apatow, alla är de folk jag älskar att se briljera inom film. Visst, det är lite omoget, det är lite konstigt och lite fördummande, men det är så kul. Ett namn jag tidigare inte uppmärksammat i den här amerikanska strömmen av komiker är Todd Phillips, som kanske är mest känd för Old School (2003) och Starsky & Hutch (2004). Hans nya film heter Baksmällan och lär inte ha missats för den som kollar någorlunda ofta på dumburken.

Handlingen är simpel. Desto mer tid för roliga mellanting. Ett gäng grabbar ska gå på svensexa i Las Vegas och festar så hårt att de inte kommer ihåg någonting dagen efter. Deras lägenhet är totaltdemolerad av hårt festande, en tiger står i badrummet, en okänd bebis hittas på lägenheten och den blivande maken är borta. Med tidigare nämnda händelser, bland flera andra, måste grabbarna undersöka sig fram och hitta brudgummen innan bröllopet samma dag.

Medan brudgummen Doug (Justin Bartha) knappt är med i filmen, briljerar hans vänner. Bradley Cooper spelar den käcka Phil, Ed Helms spelar den lite småfega tandläkaren Stu och Zach Galifianakis briljerar som dåren Alan. Det är tacksamt att få spela en fullkomlig idiot, då man inte har några ramar att hålla sig inom. Alan säger dumhet efter dumhet, medan Stu bryter av med småtorra inlägg och en skön framtoning. Värst av de tre vännerna är möjligtvis Phil och det beror nog allra mest på Bradley Cooper. Det känns som att Cooper inte riktigt vill samarbeta med filmens syfte att underhålla och få oss att skratta. Det känns mer eller mindre som han ibland ser det som ett tillfälle att visa hur ball och snygg han är. Hans karaktär bryter av fint mellan de två andra, men eftersom jag sett lite liknande stil av Cooper får jag känslan av att han spelar sig själv litegrann eller en typ av roll han verkligen är fäst vid.

Vad som är skönt med den här typen av film är de små förväntningarna. Amerikanska komedier av den här typen brukar i regel inte bjuda på så väldigt mycket (om projekten läggs i fel händer) och därför är det bara att sitta i fåtöljen och luta sig tillbaka.

Filmen är däremot väldigt rörig. Manusskribenterna ser ut att ha lagt in så mycket roliga scener som möjligt när de gjorde filmen. Detta är egentligen inget minus, eftersom man alltid blir underhållen. Däremot är det desto svårare att sätta fingret på vad som var kul. Därför ska jag överlåta det till er. En galen asiat, Mike Tyson, en stulen polisbil och mycket mer i denna åktursom påminner om Grönans senaste attraktion Insane. Eller vad som möjligtvis är dagen efter en natt som kan liknas vid tivoliattraktionen.

MM½

Macken - Roy's & Roger's bilservice (1990)

Originaltitel: Macken - Roy's & Roger's bilservice
SVERIGE / FÄRG / 92 min

Regisserad av Claes Eriksson
Skriven av Claes Eriksson (skribent)
Medverkande: Anders Eriksson, Jan Rippe, Kerstin Granlund, Claes Eriksson, Per Fritzell, Peter Rangmar m.fl.

SVENSK KOMEDI är något jag började uppskatta i och med Hasseåtages komedier. Då jag först såg deras filmer var det svårt att förstå att något skulle kunna toppa deras humor. Det var sjukt och surrealistiskt, men så urtypiskt svenskt att resultatet bara kunde bli toppen. När jag då för första gången ser Galenskaparna och After Shaves film Macken - Roy's & Roger's bilservice hoppas jag på något i stil med Hasseåtage, speciellt som Hasse är med i den filmen. Riktigt så bra är det dock inte.

Filmen handlar om bröderna Roy och Roger som fördriver tiden genom att sköta sin mack. De jobbar lite när de vill och hjälper de förbipasserande trafikanterna med diverse problem. När en man i vit Opel kommer förbi skakas tillvaron om. Roy och Roger upptäcker att deras sedan länge försvunna pappa kan vara chef till mannen i den vita Opeln och bestämmer sig för att åka till honom och be om de pengar de skulle ha fått som bidrag. Det visar sig då bli en väldans massa fel på vägen givetvis, i äkta buskismanér.

För att få ut det mesta av nöjet ur den här filmen tror jag att man måste ha hängt med från start, det vill säga då TV-serien började. Kärleken för deras skumma uttal och finurliga bondhumor måste sitta i ryggmärgen. Deras humor är något man måste förstå, i ungefär samma anda som Monty Python. Vissa gapgarvar, medan andra inte fattar hur någon någonsin skulle kunna lämna tillbaka en död papegoja. Glimtarna från skämt från bondvischan lyser igenom hela filmen och om man inte riktigt förstår sig på den, kan filmen bli en lång och utdragen sak. Jag kan tyvärr inte säga att filmen helt fungerade ihop med mig. Lite irriterad blev jag över bland annat Roys uttal eller andra anekdoter som för beundrare till serien anses som guldklimparna i serien. Själva humorn är dock inte min stil och blir kanske lite väl buskis, då den börjar florera i klumpigheter och klantigheter.

Ett rejält plus i filmen är den sköna stämningen. Jag, om någon, älskar landet och tycker det är skönt när filmer söker sig till trevligare trakter än metropoler i svenska filmer. Hasse Alfredsson briljerar den korta stund han är med och filmen har sina stunder, som de fina musikaliska scenerna. Musik är verkligen i högform.

Macken - Roy's & Roger's bilservice är tyvärr ingen vinnare på komedifronten för mig. Det finns roliga sekvenser och sköna karaktärer, men det väger inte upp all "pajashumor" som inte riktigt fungerar för mig, hela tiden. Dock ska det understrykas att filmen inte är dålig. Den är utan tvekan sevärd, då det är två av Sveriges största komedigrupper som står för den. Det finns scener, som till exempel scenen där flera barn (med samma utseende som Roger) börjar sjunga. Då kan jag bli riktigt glad över att vara svensk, när en sådan scen spelas, även om den kanske inte är så oerhört remarkabel i sig. Filmen är mysig och skön buskiskomedi med dialektal melodi, precis som det är på landet, den kanske skönaste platsen att vara på under dessa tider.

MM½

Dom kallar oss mods (1968)

Originaltitlar: Dom kallar oss mods
SVERIGE / SVART-VIT / 100 min

Regisserad av Stefan Jarl och Jan Lindkvist
Skriven av Stefan Jarl (skribent) och Jan Lindkvist (skribent)
Medverkande: Kenneth 'Kenta' Gustafsson, Stefan Jarl, Pundar-Bosse och Gustav 'Stoffe' Svensson

ATT VARA EN FILMREGISSÖR KRÄVER ETT HÅRT ARBETE. Ständigt har man att göra med diviga skådespelare, ett hårt schema och mycket utrustning som måste kånkas på fram och tillbaka. Vad kan då vara ännu jobbigare? Jo, dokumentärfilmare. Inte nog med att dokumentären är en erkänt mindre genre i jämförelse med fiktionella filmer, genren kräver också ett enormt tålamod, både från tillverkare och åskådare. 1968 kom Sverige att stöta på en enorm, filmisk sensation. Filmen var en dokumentär och handlade om två av samhällets utstötta, två så kallade mods: Kenta och Stoffe.

Dom kallar oss mods är den första delen i en trilogi om framför allt 17-åringarna Kenta och Stoffe (även om andra mods såsom till exempel Jajje dyker upp sinsemellan). De har blivit nekade den trygga medelklassmiljön på grund av misshandlande farsor, alkoholiserade morsor och ständiga förflyttningar till olika fosterhem att de till slut bestämt sig att fullständigt skita i Svensson-livet och gå så långt man möjligtvis kan gå: de skiter i att klippa håret, går i gamla kläder, krökar och knarkar, utan att ha ett hem att gå tillbaka till efter en vild natt. I takt med olika intervjuer från bland annat Kenta och Stoffe, men även från andra personer med samma bakgrund, får vi följa med Kenta och Stoffe på deras bravader i 1960-talets Stockholms-mörker. Vi får följa dem med deras tankar och idéer om deras omgivning och levnadssätt, kärleken och den bådande framtiden. Med grovkornig skärpa lyckas Stefan Jarl fånga det mesta ur ungdomarnas liv, däribland en rätt så närgången sexscen.

Varför slår en sådan här film igenom? För gemene man är det enda Jarl dokumenterar misär och brister i det svenska fosterhemssystemet. Det här är barn som aldrig fått en korrekt uppväxt och som får lära sig det mesta på egen hand. När man talar om fulla uteliggare tänker man nog oftast på en medelålders man som sett sina bästa dagar. Vad som skiljer de åt från ungarna i filmen är att det här är barn som inte vet något om det väntande vuxenlivet. Det är i ungdomen man formas och om inga föräldrar eller målsmän finns där som förebilder, vem kan då möjligtvis få dem på rätt spår? Både Kenta och Stoffe berättar om hur läget var hemma och att man ibland behövde gå ut i skogen för att läsa läxan; det gick inte att plugga hemma på grund av allt gräl. Bakom hemska minnen och en jobbig tillvaro lyckas Kenta och Stoffe ändå skratta åt det de har, fastän det bara är ett kortvarigt fnitter bland alkohol och fatal grundinställning till livet själv.

Kenta och Stoffe känner sig som kungar där de lever rövarn i stan, men ingen av dem känner någon vidare poäng med det. Ingen har varit där med dem från början, vem kan möjligtvis börja bry sig efter alla år av våta nätter och övergivenhet? Jajje, en nära vän till Kenta och Stoffe, berättar själv att framtiden för både han och hans vänner med all säkerhet inte ser så ljus ut. Men inget görs åt det. Inte ens de själva gör något. Och där sitter kärnan i filmen. Bland hemska förhållanden och utan någon ledsagare att visa rätt väg, är man någonsin dömd på förhand till att gå under?

Dom kallar oss mods är utan tvekan en av Sveriges bästa dokumentärer. Tillsammans med uppföljarna Ett anständigt liv (1979) och Det sociala arvet (1993) har Stefan Jarl gjort en fantastisk följetong om något så ovanligt som livet för de som växte upp utanför samhället och där förskönandet uteslutits för att låta de riktiga personerna förgylla berättelsen. Inte i USA, inte i Afrika, inte någonstans på andra sidan jordklotet. I vår egen huvudstad hemma i Sverige.

10 orsaker att hata dig (1999)

Originaltitel: 10 Things I Hate About You
USA / FÄRG / 97 min

Regisserad av Gil Junger
Skriven av Karen McCullah Lutz (skriven av), Kirsten Smith (skriven av) och William Shakespeare (pjäs Så tuktas en argbigga)
Skådespelare: Heath Ledger, Julia Stiles, Joseph Gordon-Levitt, Larisa Oleynik, David Krumholtz, Andrew Keegan m.fl.

ATT HEATH LEDGER LÄMNADE OSS ALLTFÖR TIDIGT (vid 28-årsåldern) är något de flesta av oss vet, inte minst de som såg eller uppmärksammade The Dark Knight (2008). Givetvis säger ödets ironi att det är just då man öppnar upp ögonen för Ledger. Så var det i alla fall för mig. Innan hans död var Heath Ledger egentligen en i mängden: en sådan där Hollywood-snygging som var med i kioskvältare. Inget mer, egentligen. När han valdes till rollen som Jokern i The Dark Knight såg bland annat filmtidningen Allt om film det som ett skämt. Det var som att krona en 12-årig snorvalp till kung. Rollen var för tung för honom, tyckte man. Efter hans död valde samma tidning att skriva ett stort reportage om Ledger, med intervju och goda ord om hans fantastiska insatser. De insatser som de skrattade åt tidigare. Nu får min förra arbetsplats Allt om film ursäkta mig, men så var det ni skrev i tidningen.

Efter att ha sett Ledgers lägenhet i New York och hört alla de lovord om hans skådespeleri, började jag öppna upp ögonen för Ledger och såg The Dark Knight. Jag var så nyfiken att jag såg den en dag efter premiären. Vad jag då fick se var inte bara den bästa Batman-filmen någonsin, utan även en lysande prestation av Ledger. Nog för att hans prestation ett tag blev överdrivet uppmärksammat, men bra var det. Jag började kolla in fler filmer av honom och blev mer nyfiken för varje gång. När jag såg den mästerliga Two Hands (1999) med Ledger var jag så omättlig att jag fick för mig att se 10 orsaker att hata dig, en film vars genre jag långt tidigare fruktat för livet.

Filmen, som är löst baserad på Shakespeare-pjäsen Så tuktas en argbigga, handlar om nykomligen Cameron (Joseph Gordon-Levitt) som kommer till Padua High School. Han får sig en rundtur runt skolan av Michael (David Krumholtz) och blir således vän med honom. Michael förklarar vilka grupperingar skolan har (de tuffa, pluggisarna, reggae-typerna och så vidare) och presenterar kändisarna på skolan. Redan första skoldagen blir Cameron förälskad i Bianca. Biancas pappa är känd för att vara väldigt rädd för att hans barn ska råka bli med barn och låter därför dem sällan gå ut på fester, skaffa pojkvänner eller liknande. Det hindrar inte Cameron från att försöka få henne och får då en idé. Det är en komplicerad och riskabel idé som involverar skolans Don Juan, den antisociala argbiggan och skolans beryktade dåre.

Anledningen till varför jag inte gillar just den här genren är för att den är så besprutad med dålig, pubertal humor, trista manus och fattiga skådespelarprestationer. Det är synd, för i högen av dålig film finns det faktiskt små guldkorn, såsom den här. Såklart finns det luckor i de flesta manus av den här typen, men å andra sidan är jag den typen som gillar lättsmälta så kallade romcoms (romantic comedies). Humor och kärlek finns där, såsom minnesvärda (men totalt overkliga) scener som när Ledgers Patrick Verona får för sig att sjunga Can't Take My Eyes Off You inför Stiles karaktär Kat.

Den unika filmkvaliteten finns dock inte där. Även om det är en skön komedi med underbara karaktärer, så är det inget mästerverk och det är kanske en av de anledningarna till varför jag gillar den här filmen så mycket som jag gör. Det är nämligen så att de absoluta mästerverken, enligt mig, inte är filmer man ser alltför ofta. Ofta är de av den tyngre sorten och inget man glömmer bort direkt efter man sett den. Den här filmen kan jag däremot se om och om igen. Jag kan ständigt le åt Camerons småtöntiga repliker, Joeys självälskande attityd eller Ledgers karisma som Patrick. Bara tanken att dubbelgångarna Heath Ledger och Joseph Gordon-Levitt är i samma film är kul i sig. Filmen är lättsmält och rogivande. Givetvis är det här en riktig gulligullfest, men faktum är att man ska få unna sig riktigt sockersött för jämnan.

10 orsaker att hata dig är en god och glad, kärleksfull och lättsmält komedi med underbara karaktärer och skön tonårshumor. I en värld av banala och självutnämnda "mästerverk" (som Gomorra (2008)) och pinsamt kassa komedier kan man få unna sig riktigt fina guldkorn som lämnar en med ett varmt och kärleksfullt behag i kroppen, passande till den (mot förmodan) ökande sommarvärmen.

- Omrustning på hemsidan

"Har du hört? Omrustning på Movie Burger!" MALCOLM MCDOWELL

ÄRADE LÄSARE!

Som ni kanske har upptäckt har utbudet på recensionerna på Movie Burger minskat fatalt (det har mer eller mindre upphört) vilket är väldigt tråkigt. Flera gånger har det känts som att Movie Burger bara tuppat av och inte orkat leva längre, vilket givetvis låter bättre än att jag säger att jag själv, Vito, haft mycket för mig på sistone vilket gör det svårt att ha tid med recensioner. Bland annat börjar jag gymnasiet för tillfället, vilket bara är en del av de händelser jag stött på på senaste. Däremot ger jag inte upp. Movie Burger har legat i en dvala. Ett flertal gånger har vi sagt att vi startar upp igen och då kom det kanske en-två recensioner till, innan Movie Burger somnade igen.

Förbättringarna nu kommer bland att vara så att vi kommer att ändra utseendet (någorlunda) på hemsidan och så kommer vi givetvis få ett större recensionsutbud än tidigare.

Nu är sommaren här och då hoppas jag att ni får tillfälle att bada, sola och vara glada. Jag hoppas ni hinner med mycket kul i sommar. Sommaren är ju trots allt så kort. Jag hoppas förstås att det blir mycket film, även om jag heller inte vill att det bara blir film. Det finns nämligen så mycket annat vackert i världen att det vore synd att haka upp sig på fiktionen bakom rutan. Men när sommarväder blir höstväder och det duggar på fönstret kommer din vän Movie Burger vara här och ge dig de bästa filmtipsen och filmvarningarna, för inget går upp mot en riktigt bra film som kan lysa upp en annars så grå dag.

Wild Combination: A Portrait of Arthur Russell (2008)

Originaltitel: Wild Combination: A Portrait of Arthur Russell
USA / FÄRG / 70 min

Regisserad av Matt Wolf
Medverkande: Chuck Russell, Emily Russell, Tom Lee, Peter Zummo, Philip Glass, Allen Ginsberg, Jens Lekman m.fl.

GO BANG! Under tonåren kommer man då och då till insikten att man snart kommer att bli vuxen. Men så länge man inte träffar sin livs partner, blir förälder eller skaffar sig en karriär så kan man alltid försöka att hålla sig kvar och kämpa för att få leva i den där brinnande tonårsflamman så länge som möjligt. Det finns massor av sätt att få denna period i livet att fortgå. Jag tror att man kan sammanfatta alla dessa med att det handlar om att fortsätta uppleva. Som vuxen slutar man inte uppleva, men man är nog inte ute efter nya upplevelser i samma mån; min misstanke är att man då uppskattar mindre flyktiga ting, så som trygghet, kärlek och kunskap. För min egna del så känns inte upplevelserna viktiga på det sättet som jag tror att det gör för många andra. Jag har nämligen musik och film som ständigt berör mig på det känslomässiga planet, de ger mig de upplevelser jag behöver, så jag nöjer mig med det. Men för somliga krävs det ett driv; nattliv, idéer och i största allmänhet förbjudna saker. Tonårsåren kommer att bli beständiga genom vad som nu ger dessa personer de upplevelserna som de behöver. Jag vill inte säga att jag vet bättre, för det tror jag faktiskt inte. Jag tror att svaret på frågan om evig ungdom är att aldrig bli vuxen (vilket jag å andra sidan tycker att varje människa ska ta sig i kragen för att försöka bli), vilket du lättast slipper genom att just fortsätta jaga dessa äventyr. Fast det blir svårare och svårare ju äldre man blir. Genom att bli rockstjärna blir det dock inte så svårt. Men det är inte det avantgarde-musikern Arthur Russell är.

Arthur Russell växte upp på en bondgård i Iowa. Han var ett speciellt barn och blev antagligen också behandlad därefter. Som 18 år flyttade han till San Francisco för att studera nordindisk musik och träffa en rada kända musiker. Bland dessa kan nämnas en av mig väldigt omtyckt David Byrne och en Allen Ginsberg som sjöng och läste sin poesi medan Arthur Russell ackompanjerade på cello. Av allt detta blev den osäkra pojksjälen snart upptäckt i sina små kretsar med sina arma låtar som han framförde på akustisk gitarr och under artistnamn så som Dinosaur L så kunde han släppa sina första singlar i slutet av 70-talet. Det var musik för dansgolven. Sedan blev det 80-tal, och under ett årtionde spelades gigantiska mängder av musik in. Men Russell var lite av en perfektionist och ville alltid putsa lite mer på verken. Det blev inte mycket utgiven musik, men det blev så småningom högar med kassettband med olika versioner på alla hans låtar. i april 1992 dog Arthur 40 år gammal av aids. I världen var han då inte mycket till känd; hans musik, som musikaliskt dragit åt avant-garde och mer experimentell musik var svår och ledde föga till några framgångar, egentligen inte ens när hans outgivna material allt mer började ges ut efter dödsfallet. Lite mer än tio år senare börja det dock se ut som om en ändring var på väg. The World of Arthur Russell blev en framgång bland de musikaliska. Efter det albumet, som mest innehöll material från den tidiga discomusiken, har det bara gått bättre. Numera räknas Arthur Russell som en av 80-talets förnyare, trots att hans påverkan har varit rätt så minimal. I år var det dags att göra filmen om denna framtida legend: Wild Combination: A Portrait of Arthur Russell, uppkallad efter hans idag mest berömda låt That's Us/Wild Combination.

DET ÄR HISTORIEN, och som vanligt när det handlar om en dokumentär så är det just den biografiska historia som vi får höra. Njutningsvärdet i filmen döms förstås på hur intressant den här historien nu är, och även om det naturligtvis är svårt att finna ett objektivt svar på det så tror jag att jag skulle kunna säga att den i det här fallet kanske inte är så värst intressant. Det fanns massor av unika ting och händelser i Arthur Russells liv, men inte tillräckligt. Vi får en rätt snäv bild på de människor som han lärde känna, hans relationer med dessa och egentligen skulle jag inte säga att jag vet så mycket mer om självaste Russell över huvud taget efter att ha lämnat biosalongen. Det blir också alldeles för mycket fjäsk ifrån människorna som intervjuas, vilket förvisso är en vanlig företeelse i den här typen av dokumentär (vanligtvis brukar det förvisso rymmas ännu mer sådant här pladder). Ändå vill jag säga att Wild Combination: A Portrait of Arthur Russell är ett tips till den som är nyfiken på musiken eller den som redan är en beundrare. Anledningen till detta är framförallt musiken. Här bjuds vi nämligen inte bara på fantastisk musik från Russells olika musikaliska perioder utan också på små arkiverande framföranden som övervägande är underhållande och/eller njutningsvärda, med några få undantag. Till musiken visas dessutom allt som oftast vackert fotograferade filmmontage som oavsett din tidigare relation med artisten kommer att få dig att fatta ett ännu större intresse i fortsättningen. Filmens viktigaste egenskap är kanske dess inspirationskälla till hur man kan göra musik.

Så har jag nu glömt vad jag skrev i första stycket? Vad hade det där med att vara ungdom egentligen över huvud taget att göra med en före detta bortglömd musiker inom avant-garde? Egentligen inte mycket. Men när jag lyssnar på hans underbara World of Echo från 1986 känner jag ofta en fantastisk känsla av evig ungdom. Varje gång jag går runt med dessa fantastiska sånger i mina hörlurarna känner jag att det kommer dröja lång tid tills jag blir vuxen. Jag får kanske den där kicken, helt enkelt. För mig gör just det här Arthur Russell till en otroligt häftig musikskapare och jag tänker mig ofta honom så som en man som aldrig växte upp i en viss mån och som en musiker som visste hur man kunde förmedla glädje och lidande i musiken på ett sätt som ingen annan kan.

···